|
|
Kort om astrologins historia |
|
|
Denna korta sammanfattning är inte avsedd som någon heltäckande redogörelse för astrologins historiska framväxt, utan syftar främst till att klargöra dess spridningsvägar och viktigaste idéutvecklingar. Hellenistisk astrologiDen horoskopiska astrologin tycks ha uppstått i det hellenistiska Egypten omkring 200 år före vår tideräknings början. Med horoskopisk menas att himlen indelas i olika hus med början från det uppstigande (ascendenten, på grekiska horoskopos). Den astrala divination som tidigare utövats i Mesopotamien, och som ibland kallas astrologi, var alltså inte horoskopisk; däremot byggde den hellenistiska astrologin till stor del på dess idéer, framför allt indelningen av zodiaken i tolv lika stora stjärntecken. Dessa idéer blandades med egyptiska och grekiska element. Förutom planeternas rörelser genom husen och tecknen var deras konjunktioner och aspekter (förhållanden till varandra i zodiaken) viktiga, liksom ett antal matematiskt beräknade punkter (senare felaktigt kallade arabiska punkter).
På 100-talet i vår tideräkning skrev den egyptiskfödde, grekisktalande Klaudios Ptolemaios – som själv inte tycks ha varit praktiserande astrolog utan naturvetenskaplig författare – en bok om astrologi, Tetrabiblos. Han säger dock uttryckligen att han inte vill lägga fram ”det gamla sättet” att tolka ett horoskop, som är för besvärligt både att beskriva och att tillämpa. I stället ger Ptolemaios en selektiv och kraftigt förenklad metod (ungefär som Alan Leo och andra nyastrologiska författare skulle komma att göra nästan 1800 år senare). De ämnen han inte behandlar är faktiskt i många avseenden de för den äldre astrologin mest avgörande: betydelsen av planeternas positioner i tecken och hus, deras inbördes aspekter, deras roll som härskare över husen med mera. Han ändrar också definitionen av zodiaken, vilket med tiden kom att få en avgörande betydelse. Ptolemaios’ utläggning av astrologin fick inget omedelbart genomslag, men de tabeller för beräkning av planeternas rörelser som han konstruerat blev så småningom populära, och därigenom växte hans anseende som astrologisk auktoritet tills han under medeltiden av många (som aldrig hade läst Tetrabiblos) troddes ha uppfunnit astrologin. Redan före Ptolemaios’ tid hade den hellenistiska astrologin dock hunnit spridas till norra Indien, där grekisk kultur sedan flera århundraden hade ett markant inflytande. Indisk astrologiDen horoskopiska astrologi som slog rot och utvecklades i Indien innehöll därför alla de element som Ptolemaios utelämnade, inklusive den sideriska zodiaken. Till dessa lades först den inhemska indelningen av zodiaken i 27 (ibland 28) konstellationer eller ”månhus” – så kallade eftersom månen fullbordar ett varv genom zodiaken på drygt 27 dagar. Dessa hörde till den förhållandevis enkla astrala divination som utgjorde en del av den vediska religionen. Så småningom utvecklade den indiska astrologin ett antal särdrag, däribland tekniker för att dela in livet i perioder (dasha) som behärskas av de olika planeterna (liknande idéer fanns visserligen även i den hellenistiska astrologin), en mängd underindelningar av zodiaktecknen (varga), tonvikt på fördefinierade planetkombinationer (yoga) med mera.
Mer utmärkande än dessa tekniska utvecklingar var dock den världsbild, präglad av tron på karma och återfödelse, i vilken astrologin med stor lätthet passades in. Detta möjliggjorde ett religiöst och socialt godtagande av astrologin i Indien som den knappast åtnjutit någon annanstans i världen, och som varar än i dag. Både indiska och västerländska utövare av indisk astrologi vill kanske just av denna anledning tro att den horoskopiska astrologin har sitt ursprung i Indien, men det faktum att samtliga astrologiska sanskrittexter innehåller stora mängder tekniska grekiska lånord visar tydligt att så inte är fallet. Det är heller inte korrekt att kalla indisk astrologi ”vedisk”, som ofta görs i dag, och det bör påpekas att detta språkbruk är en amerikansk nyskapelse från 1980-talet: det finns ingen horoskopisk astrologi i Veda, och indiska astrologer har själva aldrig tidigare beskrivit sin praktik som vedisk. Persisk och arabisk astrologiDet romerska rikets splittring och införandet av kristendom som statsreligion på 300-talet gynnade inte astrologin. Efter det västromerska rikets kollaps ett århundrade senare försvann astrologin så gott som fullständigt då kunskaperna i dess klassiska språk, grekiska, dog ut. I det östromerska riket levde astrologin kvar ytterligare några hundra år, men förföljdes (liksom den klassiska filosofin) under kristna kejsare, framför allt Justinianus. Många astrologer drevs därmed österut till Harran, Persien och ända till Indien. I Persien blomstrade astrologin under de sasanidiska härskarna, men vi känner inte många persiska astrologer eller texter från denna tid till namnet: större delen av den astrologiska litteraturen förstördes under den muslimska erövringen på 600-talet. Trots sitt inledande religiösa motstånd mot astrologi tog araberna snart till sig den nya kunskapen, och från 700- till 900-talet skrevs en mängd astrologiska verk på arabiska, såväl nya arbeten som översättningar och omarbetningar av äldre texter.
Även många icke-araber skrev på arabiska, däribland flera judiska astrologer. Den mest kände av dessa är Masha’allah, som medverkade till att utvälja en astrologiskt gynnsam tidpunkt för grundandet av Bagdad år 762. I det ”visdomens hus” (Bayt al-Hikma) som där grundades av kalifen al-Mansur samlades astrologer och astrologiska texter från när och fjärran, däribland från Indien. De astronomiska tabeller som användes var också av indiskt ursprung och utgick från den sideriska zodiaken. Inflytandena gick så småningom även på andra hållet, och från 1200-talet började det i Indien skrivas sanskritverk som särskilt behandlande ”persisk” (tajika) astrologi, med terminologi hämtad från arabiskan. Till de arabiskspråkiga astrologernas viktigaste bidrag hör vidareutvecklingen av det hellenistiska aspektsystemet. Planeter i vissa tecken ansågs aspektera (”se”), och därmed inverka på, planeter i andra tecken. I de arabiska texterna förfinas och underindelas dessa förhållanden i många varianter, var och en med sin betydelse för utgången av den eller de händelser som aspekten representerar. Dessa principer kom att bli särskilt betydelsefulla i tolkningen av frågehoroskop. (Mer följer inom kort: europeisk astrologi under medeltid och renässans; den tidigmoderna astrologin och astrologins avtagande i västvärlden; nyastrologin under 1800- och 1900-talen; den traditionella astrologins uppsving från 1900-talets slut.) |
|
|
|
|
